Såg nyss på ett av mina favvoprogram på tv, Private Practice, där det var en tjej som hade cancer. Hon var 12 år gammal och hade inget att leva för, var tvingad till att bo på sjukhuset....Hon hade en önskan att få slippa alla behandlingar och få vara en normal tjej, även om bara för nån dag eller nån månad. Och att få dö hemma... Så sorgligt och hemkst för föräldrarna, samtidigt som dom ändå ville göra som hon önskade....Men det måste vara det svåraste som förälder, att behöva ge upp även fast man skulle vilja göra allt för att rädda sitt barn. Tyvärr går ju inte det alltid...

Det här avsnittet fick mig att tänka på Tim igen. Inte för att jag går nån timme utan att jag tänker på honom. Men vilken kille, vilken kämparanda han har. Hans föräldrar har det så svårt nu och jag lider med dom. Jag lider med Tims lilebror som snart inte kommer att han nån storebror kvar i livet...Och att Tim envist fortsätter att kämpa, trots att hans försäldrar har sagt att det är OK att släppa taget....Man vill ju inte att han ska lida heller....Jag går in på deras blogg tusen gånger om dagen för att läsa updates....o gråter lika ofta känns det som...

Och så tänker jag på min fabror uppe i norr. Han har oxå cancer och jag vet eg inte alls hur svår eller lågnt gånget det är. Men bara vetskapen att han inte heller kommer att finnas i all evighet. Vi har inte setts på evigheters evigheter men nu har jag iaf kommit i kontakt med hans sambo igen efter en herrans massa år och jag är så glad och faktiskt ha en släkting att prata med. En som bryr sig...
 
Vet eg inte vad jag ville med det här inlägget men vill ändå bara påminna alla om att ta vara på det man har, att ta hand om varann.

Kram på er!!!