Igår hade jag en riktigt dipp-dag. Det började eg redan kvällen innan då jag pratade ut med Putte, som faktiskt ff är min make men blir ex så småningom....Vi är ju separerade o ligger i skilsmässa så inga konstigheter där alltså. Mitt beslut att ta steget och jag har inte ångrat det. Men ibland hinner ändå verkligheten ikapp en och man inser vad man haft och vad man förlorat. Och i dom stunderna är det svårt att komma ihåg vad det eg var som gick fel...O då slår det till! Jag har gråtit o gråtit o gråtit och riktigt kännst sorg över att det inte gick att hålla ihop efter 15 år. Samtidigt är det ju fakta, vi var verkligen inte bra för varann i slutet. Vi tog fram varandras sämre egenskaper och det är ju inte bra. Vi sårade varann omedvetet och kanske även medvetet ibland. Mina känslor dog nog rätt länge sen och då blir väl försvarsmekanismen en kylighet o kanske även elakhet...även om det absolut inte var meningen att såra eller göra någon illa. Jag älskar honom ff och han kommer alltid att ha en plats i mitt hjärta, men han var inte mannen jag ska leva resten av mitt liv tillsammans med helt enkelt....

Nu efter att ha bott själv i 2 månader känner jag ändå att jag gjorde rätt även om man kan känna sig sorgsen ibland. Sorgen kumlinerade oxå iom att maken gått vidare och hittat en ny... det känndes jobbigt med tanke på att det gått fort...Men jag vet att han mår bättre av detta och då är jag glad! Jag vill inte att han ska sitta hemma o vara bitter o arg..att jag lämnade honom kanske var det bästa som kunde hända honom. Han har kommit ur sitt skal, börjat umgås med folk igen och kankse kankse hittat nån som kan älska den fina människa han är. Han är så värd det!

En vacker dag kanske jag oxå hittar nån att älska igen....